Sitter och dricker kardemummakaffe och tänker på livet.. Jag har så mycket att vara tacksam över, min underbara familj, min mamma, vårt hus, mitt jobb, hälsan.. Eller är man egentligen helt frisk egentligen? Min tid kanske är begränsad, jag blir livrädd när jag tänker på att inte få vara med och se mina barn växa upp. Min pappa dog vid 58 års ålder och får inte vara med när jag gifter mig, han har inte träffat min nya kärlek och våra två små flickor.
Man kan aldrig vara helt säker på livet, hur länge man får vara med. Men jag ska ingenstans än, jag har massor kvar att uppleva, med mina älsklingar.
